Försurningen av sjöar och vattendrag i Väst-Sverige

Redan för ett trettiotal år sedan konstaterades att ett antal vatten i Västsverige bl. a. i Ale och Vättlefjäll var sura, och det faktum att vissa av dessa vatten inte är surare i dag tyder på att försurningsprocessen pågått en längre tid i vårt land. I mitten av sextiotalet kom de första larmrapporterna om den pågående försurningen. Dessa mottogs - även av dåtidens sakkunniga - med en viss skepsis men allteftersom bevisen på försurningens "framåtskridande" hopade sig, insåg alla att problemet var ett faktum, dessutom ett allvarligt sådant.

För närvarande är Ph-situationen inom Ale-Vättlefjälls sjöar och tjärnar mycket dyster. Ett fåtal sjöar har tillräckligt högt Ph (undantaget de kalkade vattnen) för att fisken skall kunna leva och fortplanta sig där. De senaste årens mycket snabba Ph-sänkning torde bl. a. bero på att buffringsförmågan (alkaliniteten) mot sura ämnen i sjöarna nu är förbrukad. Normalt har ett vatten buffringsförmåga och kan då motta sura ämnen i viss utsträckning utan att vattnet i sjön blir surare. När denna buffringsförmåga är förbrukad, sjunker Ph mycket snabbt vid tillförsel av sura ämnen, t ex surt nedfall.

Orsaken till denna försurning har redan berörts i viss mån och vid sidan av det sura nedfallet spelar den kalkfattiga berggrunden en betydande roll. Markerna runt sjön kan inte bidraga med Ph-höjande ämnen. Således är man i Västsverige sämre lottad än på många andra håll i landet, eftersom berggrunden till stor del har denna karaktär. Exempelvis Skåne och Mälardalen har däremot marker med betydligt bättre kalkinnehåll, vilket medför en god buffringsförmåga i dessa områdens sjöar.

Vilka åtgärder kan då sättas in mot försurningen av våra vatten? Det finns idag två alternativ att välja mellan, nämligen dels att vid källorna förhindra de försurnade utsläppen i atmosfären och dels att höja Ph i de försurade sjöarna med hjälp av exempelvis kalk.

Det första alternativet synes vara svårt att genomföra, eftersom det här rör sig om ett internationellt problem, 75 % av det sura nedfallet som idag faller över Västsverige kommer från utlandet, främst från Öst- och Västeuropa. Detta alternativ torde emellertid vara det enda i längden godtagbara.

Kalkringen framstår då som det enda praktiskt genomförbara alternativet idag. Erfarenheten härvidlag är dessvärre varierande när det gäller varaktigheten.

Av den anledningen har regeringen anslagit ett belopp på 50 miljoner kronor under en kommande femårsperiod. Avsikten är, att genom kalkning rädda och restaurera sjöar och vattendrag som har allmänt fiskeintresse från försurning.

Abborresjöns fiskevårdsförening torde ha relativt stor erfarenhet av kalkningsåtgärder i sina fiskesjöar. Åtskilliga gånger har föreningen visat prov på initiativförmåga och handlingskraft vad gäller dessa frågor och tillhör de mer aktiva fiskerisammanslutningarna inom norra. Älvsborg när det gäller fiske- och vattenvård.

Det synes emellertid i ett längre tidsperspektiv vara ohållbart att använda denna form av "konsgjord andning" för att hålla Ph på en acceptabel nivå i våra vatten. Hur problemet skall lösas definitivt återstår att se, frågan lämnas öppen för vidare forskning inom området.

Rudolf Schmuul, fiskerikonsulent